sara pärsson

DEAR JOHN

Om jag inte redan hunnit läsa hundra recensioner så närmar jag mig, så det är min tur nu. Loney Dear - Dear John. Själva grundpremissen är att jag älskar den.

Skiva syftad till att vara avslutande femtedel att lägga efter River Fontana, Citadel Band, Sologne och Loney Noir. Oklart riktigt varför. Emil är Loney Dear och John (Johnny) hans favoritalterego. Dear John är namn på självmordsbrev och hans skivbolag… och alltså femteskivan. I intervjuer kallad både kärleks- och avskedsbrev.

Texterna är konsekventa, motiv och bilder. Det är "you" being "all that I want". Kärleken, ibland mer vagt, gud eller alteregot. Det är vatten, mörker eller kyla att förlora sig i. "Sleep" eller att vara "lost like I was the day before", fara och möjligen vila. "Change". Hoppet är att "I" ska kunna "change" så you eller nåt annat inte vore så omöjligt längre. Krydda med båtar och diverse andra färdmedel, hjärta, djävlar och en aning helvete. Internetkonsensus verkar vara att Sologne och Noir var naivt hoppfulla historier, men det måste jag ha missat. Alla låtar på Noir gick snabbt, men jag har alltid lyssnat mest på "I will always let you down", så det uppenbart mörka här skrämde mig först. (Den sista meninge här är så lame men jag menar den.)

Musiken: Det drar igång med ett halvdassigt synthorn/båttuta, trummaskin, handklapp och syntiga plockstråkar. Ta allt från hitintills och krydda med lite till, försök hålla reda på instrumenten. Det drar sig gärna ända fram till gränsen mot haveriet. Lägg sången i lager som vanligt, lägg till nåt till, slå på nåt, lite brus, lite muller av pukor. Dräm in blås och gitarrer, syntslingor, rastlösa basar, ihärdiga eller dampiga trumkomp. Andraspåret Everything Turns To You är fabulously förtvivlat, jag plockade isär den lite snabbt för att se varför den funkar, och den funkar som det brukar: leder en vid handen, pedagogisk som en lågstadielärare, det finns inte en chans att tappa bort sig. Varje moment byggs upp och introducerats innan det tar över, lappar över till nästa, sen nästa. Bitvis känns det hastat, som kom igen kan det inte bara få gå runt en stund, den där slingan är så bra, låt den va. Sen finns det enklare partier, lugnare låtar, lämnar han crescendokompositionen. Tack och lov, fast den funkar så bra.

Harsh Words ger mig ambivalenta fötter, får mig att tänka på tonårsångestpop (och det borde jag vuxit ifrån, borde han vuxit ifrån?). Men oron kan lugnas på hörn av internet där det står om den avsedd som en Elvislåt, att basen är nyckeln. Och då kan man ge sig tillåtelse att kvick gira för frågan om hur tunn rösten går på för att ge den delen av magen rätt som vill följa basen in och glömma samtiden och låta det stötiga blåset faktiskt vara allt man kan begära. Den återhållna sången kan bli frustrerande ("vill inte störa grannarna", "spela in snabbt och tyst" så flytta ner i källarn nu och skråla mer på inspelningarna) men den enskilda återhållsamheten kompenserad av många lager, körer, det har alltid varit del av grejen.

Vidare: Under A Silent Sea och den chockverkan den kan ha när technon kickar in. (Ok, kanske inte om man är förvarnad, jag hade bara hört den akustiskt (kolla: 12 min in) och trodde den var sån. Sen för uppmärksamma lyssnare - missa för allt i världen inte favoritdetaljen: I Lose It All-pianots lilla återkomst nånstans mellan 4 och 5.) Sen kommer I Got Lost, inspelad som skiss nästan blir musiken en märklig kontrast mot textens "where’s my Lord to look for me now?". Det klingande introt på Summers som svajar som Bröderna Lejonhjärta och sen går den på med den gamla trotjänarkombinationen av struttande och följsamt, med ett publikfriande munspel och lallande. Distant är enklare igen. Mörk och rasande stilig, med mest en massa trummor och prydligt lagda körer, som drar iväg med den bara nästan prydliga vansinneskören. Harm (långsam) är dramatisk med gitarrer och paraderar med musikreferenser jag inte kan (men jag hörde slutet av den som outro på Minnenas television). Den verkar vara skivans stötesten, vissa simply can not stand it, men jag har inga invändningar. Violent är stötig och ljuv och full till brädden.

Och Loney Dear drar igen dörren om Dear John med Dear John. "Sleep well tonight, tomorrow we’ll fight." Börjar försiktigt mjukt och strävar och drar sig uppåt, uppåt lika mjuk tills den på andra sidan blåsorkestern lallar som en vemodig musikaldiva ovan molnen och lämnar en, efter piano och orgel med ett sista studsigt eko.

Slutkläm? Jovars: Musik för den som vill manipuleras, knipa ihop ögonen och trumma med fingrarna. Som vill ta på sig hörlurarna, tänka ajajaj och studsa över plattläggningen.

(Här: myspacelyssna hela skivan, fin fransk radiolivetimme)

09.03.07 17:54 |